Existentiellt övergivenhetsdrama i Stockholms Benhus

Lotti Törnros bär fram den krävande monologen på en ödslig scen, där känslorna växlar mellan hoppfullhet, hat och djup depression. Genom projektioner av skuggor och ljudbilder förstärks känslan av isolering och desperation medan huvudpersonen försöker analysera var relationen gick fel. Valet av spelplats i Benhuset, som historiskt använts för att förvara mänskliga kvarlevor, bidrar till pjäsens tunga och existentiella atmosfär. Föreställningen avslutas med en gemensam ceremoni för publiken, vilket skapar en kontrast till det destruktiva ältandet och knyter an till kärlekens och dödens obeveklighet.