Koreografen Anna Vnuk om den chockerande upplevelsen av japansk butoh

Initialt upplevde Vnuk föreställningen som extremt tråkig och övervägde att lämna salongen då dansarna verkade stå stilla under en lång tid. Hon beskriver hur hon kände irritation och fysiskt obehag innan hon plötsligt insåg att dansarna hade rört sig framåt i en hastighet så långsam att rörelsen var osynlig för ögat, vilket tvingade henne in i ett meditativt tillstånd av förhöjd verklighet. Upplevelsen kulminerade i en kontrast där en dansare plötsligt rörde sig med vad som kändes som ljusets hastighet, vilket utlöste en stark känslomässig reaktion och en gråtattack hos Vnuk. Trots att hon inte låtit sig inspireras av verkets religiösa formspråk i sitt eget skapande, menar hon att händelsen bidrog till hennes förståelse av världen och universum.