Reflektioner över litteratur och livets berättelser

Texten berör även författarskapets natur och den mänskliga drivkraften att berätta. Genom skildringar av samtal med kulturjournalister i Stockholm och en dramatisk händelse där författarens son skadas, belyses litteraturens roll som en spegel av världen och dess eviga strävan efter att besvara frågan om vad som händer härnäst. Avslutningsvis konstateras att människan är dömd att vara berättare, oavsett om det sker i vardagen på pendeltåg eller genom utgivna verk, och att berättandet är det enda verktyg vi har för att hantera livets katastrofer och återhämtning.